En måndag i februari 2012 samlades vi, Håkan Bengtsson, Evert Stenestrand, Adolf Pösniker, Janne Abramsson och Bengt Karlsson i klubbstugan för att få ihop en historia om hur det var från början.
Håkan, Evert, Adolf, och Janne var med från starten, 1972 och har bidragit med nedanstående fakta och anekdoter om hur det kunde gå till på den tiden.
Jag, Bengt, tog på mig rollen att försöka skriva ned det hela.
Slättanäs Båtsällskap bildades av ett gäng entusiaster i Listerby, den mest pådrivande var framlidne riksdagsmannen Ernst Olsson som hade en förmåga att få saker att hända.
Det startades en vattenförening i byn, där man grävde ner sommarvatten ledningar med mycket manuellt arbete. När detta var klart fanns mera energi kvar, vad nu hitta på?
Det fanns till och med drömmar om att anlägga en badanläggning med en 25 meters bassäng.
Nåväl det blev ingen simbassäng.
Då väcktes tanken på att ordna till en Båt hamn nere i Slättanäs, där fanns då en del gamla bryggor och sk kåsar som använts av de ”gamla” Listerby borna, det fanns också en del bodar, varav några ännu är kvar.
Den stora stenbryggan fanns där också sen tidigare, men inte i det skicket som den är nu, det var en gammal ”ångbåtsbrygga” som använts när det fanns behov av transporter i skärgården.
Eftersom det här gänget bestod av handlingskraftiga människor så tyckte man väl inte att det där med tillstånd osv var så viktigt, det kan vi fixa sen, vi måste ju komma igång.
Några år tidigare hade Slättanäsvägen breddats, stenmurarna som då fanns på båda sidor togs bort, ett arbete som utfördes av Vägföreningen. Vad gör vi av stenen som blev över?
Vägförvaltningen var genom åren en viktig sponsor för oss inte minst genom att vi kunde få tillgång till deras kompetens.
Maskiner fanns på plats för vägarbetet, och man hade ju goda kontakter med entreprenören, så det var väl bara att sätta igång, det var ju handlingskraftiga män det rörde sig om.
Området rensades upp och de gamla bryggorna och kåsarna grävdes bort, stenen från murarna användes för att fylla upp området där hamnplanen nu finns, samt till att förbättra stenbryggan.
De som hade haft sina små båtar vid de gamla bryggorna, ”Byalaget”, erbjöds att få nya platser vid de nya bryggorna utan kostnad. Ett avtal om hyra av markområdet skrevs med Byalaget 1973, och även med en del andra berörda markägare.
Från början var det ca 15 personer som arbetade intensivt med att komma igång med att bygga upp hamnanläggningen, det var inte som nu arbetsplikt, utan det här gänget ställde upp inte 2 dagar/år utan var och varannan helg under en stor del av tiden som det tog att få till nya båtplatser för sina båtar. Så småningom infördes den arbetsplikt som vi fortfarande har, då var avgiften för att inte arbeta 25 kronor, första arbetsdagen efter detta kom så många som ca 80 personer, då uppstod ett smärre kaos, vad skulle alla göra, då var det någon som föreslog städning ute på öarna i skärgården, bra! (detta höll man på med så länge som det fanns folk till det).
Den första bryggan som byggdes var en träbrygga med parvis nerslagna stolpar med träbalkar emellan och plank uppe på. Den fanns där nuvarande A-brygga i dag finns.
Det slogs ner åtskilliga stolpar för hand med slägga ståendes på en planka, och det hände mer än en gång att den som höll i släggan missade stolpen och tappade balansen och föll i vattnet tillsammans med släggan.
Det var ofta ett hårt arbete i dåligt väder så det gick säkert åt en och annan kaffegök till att stärka sig med och för att hålla värmen, det finns en och annan historia om detta, de som var med då minns säkert både det ena och det andra.
Det fanns några som hade en enastående förmåga att ordna material och sponsorer och det finns många historier om detta, det gick ju åt en mängd stolpar till akterförtöjningarna b.l.a.
Då var det någon som visste att Sydkraft och Televerket bytte ut en massa solpar längs sina ledningar, och då var det någon som visste vem man skulle fråga om man fick ta hand om dessa, jo det kunde ju gå bra. Lastbil med kran ordnades, och så här långt efteråt vågar man nog avslöja att det åkte nog med en och annan ny stolpe också.
Dessa kraftlednings stolpar kunde förstås inte slås ner för hand, då lejdes Ålfiskaren Lennart Truedsson in med sin pålhammare.
Stenbryggan förbättrades och det grävdes med grävmaskin längs denna för att få tillräckligt djup. De massor som grävdes upp kördes upp och tippades öster om Slättanäsvägen.
Vattenledning grävdes ner för hand från sommarstugområdet ner till hamnen, i detta arbete deltog ett 40 tal personer, ett hårt arbete det också.
Nu började det se ut som en hamn, som var tillräcklig för det båtbestånd som då fanns i klubben, båtarna var då både färre och mindre än idag,(då betraktades en segelbåt som Stortriss på ca 5,5 meter som tillräcklig för 2 vuxna med 2 barn att tillbringa semestern i).
Det var ju nu bara en sak, hela den här anläggningen var ju ett ”svartbygge”, en sommar-granne anmälde det hela till byggnadsnämnden i Ronneby kommun, nu var cirkusen igång. Ett vites föreläggande utdömdes, där det krävdes att hela området skulle återställas.
Vad göra nu? Överklaga naturligtvis, allt arbete som lagts ner skulle vara förgäves om man skulle tvingas ge upp. Man slog sina kloka huvuden ihop, allt som gjorts måste upp på ritningar, vem ordnar det? Inom klubben fanns många yrkeskompetenser, även en Lantmätare, Hans Jeppsson, han åtog sig att mäta upp och skapa ritningar över området.
Det fanns personer i klubben med inflytande inom olika myndigheter som måste arbeta för att se till att få ett tillstånd i efterhand.
Överklagande följde på överklagan till högre instans, så småningom gav av någon anledning Länsstyrelsen i Blekinge klubben sitt fulla stöd. Men det var inte klart med det, det blev rubriker i våra lokala tidningar och i Radio Blekinge. Håkan Bengtsson berättade att han, sittandes ute på stenbryggan fick frågan av journalist Donald Holmgren om hur det skulle kännas att behöva riva ner allt detta som med ideella krafter byggts upp, han svarade: ”det kommer aldrig att ske” . Men det var säkert en del sömnlösa nätter ett bra tag innan allt var över. Ärendet skulle dras ända upp på regeringsnivå, detta skedde 1977, och togs upp av fd kommun direktören i Ronneby Hans Gustavsson som då var kommunminister i regeringen.
Nu kunde man andas ut. Vår sommar granne hade då sålt sin stuga och flyttat någon annanstans.
Trots ovanstående bekymmer anskaffades en flytbrygga, 1975, Vinkelbryggan, detta gjorde att större och betydligt flera båtar kunde få plats. Efterhand byttes även de gamla träbryggorna ut mot modernare flytbryggor.
När ungdoms kommittén bildades 1975 behövdes jollar, (Optimistjollar), hur löser vi detta?
Något som var utmärkande för en del av dessa eldsjälar var, förmågan att skaffa sponsorer, man fick flera lokala företag att betala varsin jolle för 5000 kr mot att de fick sitt namn på dem, det blev 8 stycken. Detta var unikt att en klubb kunde hålla deltagarna med jollar. Det är många som i unga år fick grunden till sitt båt och sjö intresse genom vår ungdomsverksamhet, en del har fått det som sitt yrke och många andra har i vuxen ålder fortsatt med båtlivet, och finns kvar i klubben.
Klubbstugan var kom den ifrån? Jo det var två arbetsbodar som AMS hade fått över i Kalmar på något vis. 1978 Trettondagsafton i rykande snöstorm lyftes dessa av nere i Slättanäs. Dessa byggdes senare samman av ett gäng kunniga medlemmar.
En annan stor händelse var när alla gamla lednings stolpar byttes ut mot de stolpar av järnvägsräls som vi har idag. Denna räls kom från den nedlagda järnvägen mellan Kristianstad och Brösarp. Hur fick man tag på allt? Det gällde att ha kontakter. Detta var 1979-80 Samtidigt med detta gjordes också bryggnocken på stenbryggan, och betong kanten på stenbryggan. Detta arbete utfördes av AMS som ett arbetsmarknadsprojekt, det kunde gå till så på den tiden. Vi hade bra kontakter med dem också, via klubbmedlemmar.
Vår klubbtidning Slättanäs Bladet utkom första gången 1980, den som höll i detta var Kenneth Carlsson i Listerby. Bladet är nu inne på årgång 32, och är fortfarande ett bra sätt att sprida information på.
Blekinge Båtförbunds ungdomsläger som från början hölls på Rollsö fick mycket hjälp av frivilliga ledare från Slättanäs, och så även under senare år, då vi ställt upp med både ledare och båtar.
Det mesta som gjordes i hamnen blev bra, men det blev även en ”flopp”, det var den första vågbrytaren som var en krigsbro bestående av ett antal sammanlänkade plåtpontoner, dessa kom från något av försvarets mob-förråd någonstans i Sverige. ”Krigsbron” förtöjdes mellan två rader av nedslagna järnvägs räls, (den inre raden finns ännu kvar). Redan det första årets höststormar knäckte pontonerna så att dessa började ta in stora mängder vatten och hotade att sjunka till botten, (tur att det aldrig blev krig), nu var goda råd dyra, det gällde att göra dem osänkbara. Man provade med att fylla dem plastskum typ fogskum, men inte heller detta blev lyckat, och redan efter ett par år ersattes den av den nuvarande vågbrytaren som består av tunga betong pontoner.
1980 väcktes tanken på öka djupet i hamnen, och även att muddra en ränna in till hamnen, anbud togs in, det skulle kosta ca 0,5 milj. Man kallade till ett allmänt möte där beslut skulle tas i frågan, och en så välfylld möteslokal har aldrig skådats i klubbens historia, frågan var ju ytterst kontroversiell, den gynnade bara de med de allra största båtarna. Resultatet blev att förslaget röstades ner med en förkrossande majoritet, ingen har därefter vågat ta upp frågan på nytt.
Detta var lite glimtar ur det förflutna, hur det kunde gå till då med mycket slit och mycket ”fixande”, men alla kan vi nu konstatera att inget gjordes förgäves, klubben består ju i allra högsta välmåga och det är något som gläder inte minst de här ”gamlingarna” som var med från början.
Vi har eldsjälar och entusiaster även idag som är beredda att ge allt för framtiden, och vi kan alla glädjas över att vi har en hamnanläggning som präglas av ordning och reda.
Bengt Karlsson
(som har försökt att sätta allt vi pratade om på pränt).